♥

För er som inte visste så har jag en kanin. Tänkte berätta lite om honom. Jag och hans utveckling tillsammans typ.


Jo, det började så att jag var mycket på en gård här där jag bor. Jag var mycket med kaninerna och hästarna. Jag ville ju så gärna ha ett eget djur, häst.. kanin.. get.. ja allt man kan tänka sig. Jag pratade med mina föräldrar om detta och det tog ett tag innan jag fick min vilja igenom, att få ett eget djur! 


År 2009 så gick mina föräldrar äntligen med på att jag skulle få en kanin, dem tyckte det var för dyrt att köpa i djuraffär. Men kaninerna på gården jag var mycket på hade varit till salu länge för att de skulle köpa in nya kaniner, och andra djur. Trulle hette en liten fin kanin. Det blev så att jag valde honom. Vi fick faktiskt honom gratis men en superbra bus för 50kr, jo det var ju lätt att mamma gick med på det. 
Dagen som jag hade längtat efter så länge, dagen då jag skulle få min egna kanin kom snabbt. När vi skulle hämta Trulle var väldigt osäker eftersom att på den gården får ju alla barn vara med kaninerna, hoppa med dem osv. Dem var ju inte så rädda om djuren. Men när han kom till mig märkte jag efter något år att han blev säkrare, litade mer på mig och han själv. Vi byggde en hage till honom där han får springa och ha sig, han älskar det. Ja, tiden rullade på, allt gick bara bättre och bättre! Men sorgligt nog har min lilla Trulle kommit tillbaka till samma känsla som innan. Han blir rädd för mig när jag kommer till honom, han blir rädd av att ha sele på sig, men ibland är han ändå så himla självsäker och litar på mig till 110%. Men det är inte så jävla lätt som man tror det är. I början var jag med honom hela tiden, men nu blir jag större har jag mer intressen och jag är inte med honom lika mycket, det kan jag faktiskt erkänna. Vet inte vad jag ska göra nu, ska jag börja om från början? Idag när jag märkte att det blivit värre så gick jag bara med honom lite i koppel runt trädgården och småpratade lite med honom, hoppade något litet hinder för att han älskar det! Jag fattar inte varför jag hade så höga krav på honom i början där, det ångrar jag verkligen. Men jag försöker verkligen göra något åt det, man känner sig ibland bara elak, det går inte att beskriva riktigt men du som läser detta just nu tror jag att du känner igen dig, eller? Förlåt för att det blev att jag skrev så mycket, det var det verkligen inte tänkt men jag måste få skriva av mig riktigt. Hoppas ni försår hur  jag menar. Vet också att det sitter folk där nu bakom dataskärmen och mobilerna och sånt som inte riktigt fattar varför jag skriver det just nu och just här. Men jag var bara tvungen, förlåt också för att det kanske blev lite rörigt men jag ville inte att det skulle bli megalångt, så det var rätt svårt att skriva faktiskt. 


Tack alla som orkade läsa allt, det betyder verkligen mycket för mig!